Miljöpartiet ett alternativ för förändring?

Per Gahrton, initiativtagare till Miljöpartiet, skriver i dag på DN Debatt, i en artikel där han vill understryka att man inte kan definiera Miljöpartiets tillhörighet på höger-vänster-skalan i och med det rödgröna samarbetet. Miljöpartiet har nämligen inte en sådan, menar han. Han beskriver det bland annat på följande vis:

"Vi ville förhålla oss pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Om miljökrisen bekämpades genom förstatligande eller privatisering, planering eller marknadsmekanismer, var för oss en praktisk fråga."

Gahrton antyder att det skulle finnas en allt överskuggande ekologism, med en egen politisk skala, som kan implenteras oberoende av hur samhällets produktion och arbetsdelning är ordnad. Har man ett någorlunda marxistiskt synsätt håller man troligen inte med om detta. Till exempel citerar Gahrton själv en kritik av Miljöpartiets pragmatism, formulerad av självaste Olof Palme:

"En gång i Miljöpartiets barndom mötte jag Olof Palme i en ”Kvällsöppet”-panel. 'Ni är ju bara småborgerliga utbrytare från Folkpartiet', påstod han. 'Annat är det med tyska Die Grünen, det är ett rejält vänsterparti, dem skulle man kunna samarbeta med.' "

Jag håller med Olof Palme. Han har en klar poäng. Eftersom det är mänsklig verksamhet i form av produktion och konsumtion (i det kapitalistiska systemet) som är den grundläggande orsaken till miljöproblemen, är det givetvis relevant att snacka systemförändringar om man vill diskutera hur klimatkrisen ska lösas.

Om det är något grundläggande fel i systemet, måste man också förändra det i grunden. Ett parti som ser det som en fråga om formaliteter, huruvida man driver igenom detta inom en kapitalistisk marknad eller ej, kan aldrig erbjuda en sådan förändring. Det kan däremot ett socialistiskt parti som vill slå undan grunden för det kapitalistiska systemet - det system som givit oss klimatkrisen från första början - och radikalt lägga om genomförandet och målen för produktionen.