"Ganska obehagligt"

I går skrev jag ett inlägg som bland annat handlade om CUF:s Hanna Wagenius åsikter gällande en ledare av Kalle Olsson (LT), som jag tipsat om i min blogg tidigare. Hanna uppmärksammade snabbt detta och öppnade moteld. Den ska jag försöka besvara så pricksäkert som möjligt.


HW: "Till att börja med attackerar han mig för att jag är realist. Jag har i ett tidigare inlägg ställt en retorisk fråga [...] Varför skulle företag se ungdomar som något annat än konsumenter? Företag är till för att tjäna pengar, och man tjänar pengar genom att sälja varor eller tjänster."

Hanna frågar sig vad jag tycker är obehagligt i detta. Det är lätt att förklara. Att man så öppet och ogenerat deklarerar en så pass kall människosyn är "ganska obehagligt". Är det alltså någonting bra att marknaden inte tar någon hänsyn till människor utan enbart ser oss, barn som vuxna, som brickor i ett spel eller siffror på ett papper, i fullkomlig avsaknad av känslor och personligheter? Visst, jag kan hålla med Hanna om att hon är realist. Hon har beskrivit verkligheten så som den ser ut. Men om man vill behålla den grymma verkligheten eller förändra den, det är en helt annan sak.


HW: " [...]Mattias avslutar stycket (ang. definitionen av vuxenhet i förhållande till ålder, bloggarens anm.) med en logisk vurpa: 'Man måste se till vad som är bra och dåligt inom ramarna för vårt NUTIDA samhälle.' Uppenbarligen diskuterade vi inte dåtid vs. nutid över huvud taget."

Man kan väl säga att genom att försöka jämföra vår tid med en tid då förutsättningarna i sammanhanget var helt annorlunda försökte Hanna föra diskussionen om "dåtid vs. nutid", ja. Det var just det jag försökte ändra på. Det är nämligen inte intressant att jämföra det konsumistiska samhället med ett tidigare samhälle, när man diskuterar just konsumtionssamhällets definition av barn och ungdomar inom marknadsekonomin.

Vad som däremot är intressant är att jämföra inom ramarna för konsumismen, och se till hur förutsättningarna för barn och unga förändrats under vår tids ekonomiska system och kultur. Sedan varumärkeskulturens inträde i marknadsekonomin, en utveckling som befästes under 1980-talet, har man kunnat se hur fokus förskjutits från att satsa på att sälja hushållsprodukter till medelålders människor, till att satsa allt krut på ungdomar.

I början av nittiotalet hade de amerikanska (internationella) varumärkesföretagen en kris som en följd av en kraftig konjunkturnedgång och av att fyrtiotalisterna lämnade sin plats i konsumtionskedjan. De företag som fortsatte att blomstra under krisen fanns inom branscher som först och främst marknadsförde produkter som riktar sig till unga. Produkter som läskedrycker, snabbmat, gympadojor, tuggummin, Barbie-dockor. Övriga branscher tog lärdom av detta och utvecklade egna strategier för att nå ut till den nya målgruppen. Därifrån har det fortsatt; marknadsföringen och brandingen som riktas mot barn och unga har blivit större och större i aggression och omsättning.

Om allt detta kan man läsa i Naomi Kleins bok No Logo (2000).


Och om nu det är så viktigt för Hanna Wagenius med "dåtid vs. nutid" kan jag ändå gå in lite även på detta.

Att unga upplever stress i dag handlar inte om att unga är sämre rustade nu än tidigare. Det är snarare en produkt av hur vårt samhälle ser ut. Det är inte bara ungdomar som lider av stressbeteende i dag; fler och fler människor gör det. Att det sedan tycks vara värst bland ungdomar kan ha med detta att göra:

I den historiska tid Hanna tycks hänvisa till kom den främsta pressen utifrån från primärgruppen - familj och släkt. Det handlade om att hjälpa till på gården, om att gifta sig och skaffa barn.
Nu för tiden läggs stresskänslor på från fler håll: dels från familj och släkt, dels från vänkretsen, dels från samhället och marknaden. Man upplever förväntingar på att man ska konsumera, göra karriär, skaffa familj o.s.v. Att vara arbetslös eller sjuk är exempelvis saker man verkligen inte får göra.
Alltså; dels är förväntningarna fler, dels kommer de från fler håll.


Det är inte konstigt att ungdomar är mer stressade nu än förr.